Ja kanske jag ska berätta lite om födseln. Det började med att på fredagen den 9 januari så hade jag timme på sjukhuset för övertidskontroll. Då kollade dom hur mogen jag var. Visade sig att jag inte var mogen för födsel alls, så han satte in en slags ballong fylld med saltvatten som skulle hjälpa på mogningen. Den skulle helst komma ut av sig själv, men i mitt fall gjorde den inte det så den togs ut av en barnmorska på lördagskvällen.
Men en sak gav ballongen mig: en försmak på värkar! förbaskat vad ont jag hade när vi kom hem efter sjukhuset på fredagen. Visste inte vad jag skulle ta mig till, tur nog så avtog det utöver kvällen så fick sova.
På söndagen kl 12:00 var jag på sjukhuset igen för en till undersökning Hade inte hänt något nytt så läkaren frågade mig om jag ville bli satt igång idag, söndag 11 Jan, eller vänta till måndagen 12 Jan (som var dagen jag egentligen skulle bli satt igång). Såg inte vitsen i att vänta en dag så sa att vi lika gärna kunde sätta igång nu.
Fick mig ett rum och en mogningstablett. Fick ligga i ctg i en timme. Efter det så kunde jag gå lite i korridorerna. Hade börjat få lite små tag i ryggen och sakta men säkert så började jag känna igen smärtan som jag hade känt på fredagen. Kom bara tätare och tätare..till sist så klarade jag inte att vara ute i korridoren, var ju en del folk där, måste ju ha sett hel knäpp ut, kan bara tänka mig hur ansiktsuttrycken mina såg ut, haha.
Ringde på barnmorskan, som tyckte jag kunde sätta mig i badkaret ett tag, gud det var skönt, men efter en timme i badkaret såg man ju ut som ett russin, och värkarna var fortfarande där. Så barnmorskan tyckte jag kunde äta lite och efter det skulle jag bli flyttad till rummet där jag skulle föda
Två smörgåsar och ett juiceglas senare så fick jag komma in på föderummet. Fick checkat öppningen, som bara var ca 3-4 cm ( hade ju gått ca 4 timmar från att värkarna började), var lite nedtur, men men. Barnmorskan bestämde sig för att ta vattnet, gud vilken härlig känsla det var. Nu kunde jag slappna av lite och andas mellan värkarna, som hade varit väldigt täta och intensiva fram till nu.
Gick väl någon timme så blev jag satt på dropp för att få lite mer kraft i värkarna eftersom det fortfarande var samma öppningscentimeter som sist. Tiden gick och värkarna kom oftare och oftare..kl blev 23:00 och vaktskifte bland barnmorskorna.
För att inte upprepa hela tiden hur ont jag hade och komma till "kritan" så kan jag sammanfatta lite nu: Dom ökade droppet varje halvtimme, ingenting hände Hade till sist så ont att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv Matz var ett stort stöd, det måste ju nämnas, hade ett gott tag om tummen hans de sista timmarna.
Vid den här tiden hade klockan passerat 01:00 på måndagsmorgonen. Hade blivit lovad epidural, men man ska helst ha 5 cm öppning eller mer och när de kollade öppningen sista gången så var den fortfarande 4 cm. Så dom bestämde sig för kejsarsnitt. Tack gode gud tänkte jag..kände att jag inte hade klarat mer..var illamående och svimfädig pga smärtan jag hade haft de senaste timmarna.
Dom kopplade bort droppet, och kände med en gång att det blev längre mellan värkarna och att intensiteten som jag hade känt försvann.
Blev förd till operationssalen där jag fick full narkos och kl 02:24 den 12 januari kom lilla Max äntligen till världen!
Jag vaknade ur narkosen lite efter kl 04:00, då kom en stolt pappa in med sin son i armarna, var fortfarande väldigt groggy, men gud så lycklig jag var, äntligen var det över!
Gud nu har jag skrivit så mycket att jag undrar om någon ha orkat läsa allt?
Men ska avsluta nu inlägget nu. Avslutar med en bild av en stolt pappa som håller sin färska son i sina armar.
Männen i mitt liv.
